Hemma hos EM

Att det ska vara så svårt att få rutin på våra kvällar och nätter. Jag önskar att det gick att knäppa med fingrarna, sen skulle Oliver somna i bra tid på kvällen och gärna sova nätterna igenom, i sin egna säng. Men icket.

 

Nu är han vaken tills vi ska sova, somnar gärna i vår säng ammandes. Så långt ifrån där jag önskar att vi stod. Att ha en son som är beroende av mig är absolut inte jobbigt i sig, jag skulle gå över eld för mitt älskade barn. Däremot blir det svårt då det känns som att jag blir bunden av att vara närvarande vid läggning och även nattetid. Därför känns det helt främmande att vi skulle ha barnvakt en längre tid, och framför allt då Oliver ska sova. Vägen dit känns lång.

 

Imorgonkväll är vi medbjuden tillsammans med Mickes kusiner att ta något gott och umgås på Bishop. Nästa helg har jag klassåterträff och jag har tänkt att dricka gott med gamla vänner. Om en månad åker jag utomlands en vecka och alla dessa tillfällen känns långt bort då det känns som att vi står och stampar i nattamnings- och kvällsläggnings-träsket. Jag totalvägrar att han ska gråta sig till sömns, då har mammahjärtat gått sönder sedan länge. Tidigare ikväll när Monica försökte lägga honom själv, var han så otroligt övertrött så att han gallskrek! Tårarna sprutade. Och både jag, Monica och Thomas hade tårar som brände i ögonen. Det var inte värt det!! Och Oliver somnade ammandes...

 

Vi kommer absolut inte att ge upp, och om ett par veckor kommer vi att se tillbaka på den här tiden och inte riktigt minnas hur det var. Jag önskar bara som sagt att det gick att knäppa med fingrarna! En liten gång! :)