Hemma hos EM

Återigen sitter jag här vaken på natten, sonen ska ha mat. Denna mysiga lilla stund vi delar natt efter natt med Mickes tunga andetag i bakgrunden. Nattamningen är nog den mysigaste amningen under dygnet. Att vakna till min sons älskade ljud och småstånkanden, då vet jag att det är dags. Alltid möts jag av ett stort leende och det finns inga bekymmer i denna lilla barnakropp. Han är bara så tacksam över att få komma upp och ha våran lilla stund tillsammans. 

 

Om man bortser från de första veckorna vi hade tillsammans, innan vi riktigt lärde känna varandra, så har vi alltid haft det så här lugnt på natten. Oliver vaknar 3-4 timmar efter att vi lagt oss, vid själva läggningen är det aldrig några protester. Är han vaken så ligger han tyst och filosoferar för sig själv tills han somnar. Sen vaknar jag som sagt av att han ligger och småstånkar och pratar med sig själv, han vaknar aldrig ledsen såhär på natten. Jag tar upp honom och han får amma tills han somnar. Ofta är han nöjd inom en kvart. Som en liten groda drar han ihop sig när jag lyfter upp honom, precis som när han var riktigt liten. En sista rapning innan jag lägger tillbaka honom i sin spjälsäng och fortfarande inga protester. Oftast fortsätter han sova :) 

 

Sedan sover han 3-4 timmar till,och då är klockan ofta runt 6.30-7.30, vilket är helt okej. Den här mamman är då mer än nöjd med sömnen. 

 

Som sagt, nattamningen är nog den mysigaste stunden. En alldeles tyst, lugn och enormt mysig stund för mig och min älskade son. (Som nu har somnat, så jag borde passa på att gör detsamma! :))